God jul på er!

Jag är ingen flitig bloggare. Inte som många andra som lever ett liv vid Facebook, Twitter och bloggar. Men nästa år ska bli bättre, jag lovar!

Under tiden önskar jag en skön julhelg med god mat och dryck. Själv ska jag fram till söndag inte lyssna på dansband, titta i kalendern eller knappt svara i mobilen. Dessutom inte ens besöka en flygplats (Arlanda, I´m sorry). Jag nöjer mig med att sitta inne i vårt hus (se ovan) och glo...

Men på söndag är det dags att börja jobba igen. Då ska 2010 års fösta P4 Dans göras, som handlar om 2009... Och på måndag drar jag till Ullared för att signera min nya skiva - det är stort!

Fantastisk final!

Så var det över, Dansbandskampen 2009! En lördag som började tidigt, redan vid 10 på förmiddagen med ljud- och bildrepetitioner. Sen möte aom kvällens program där vi var överens om att i juryn vara positiva i våra omdömen. Alla band i finalen var ju bra och därför ska också våra omdömen vara i huvudsak positiva. Visst kan man hitta fel hos alla band, men också bra saker, och då gäller det att plocka fram de i första hand.

Och det blev riktigt rafflande. Blender och Date åkte ut i första omgången, synd för Blender eftersom det låter riktigt bra om dem. Men de hade aldrig något upparbetat folkligt stöd och då är det svårt att ta sig vidare. Date tog sig inte ens till sina andra låt ifjol så att de kom till final i år får verkligen ses som en seger.

Zekes ska också se sin medverkan som en seger. Att ha fullbokad spelplan 2010 efter bara ett par minuter i tv talar sitt tydliga språk; kvalitet hålleir alltid och det går inte att lura tv-tittaren.
Några som också får större publik är förstås Torgny Melins. Jordnära goa gubbar som spelar med hjärtat. Nog så viktigt!

Titanix tvåa. Det var överraskande! Men logiskt eftersom de varit ständiga tvåor i stort sett varje gång. Inte min musikaliska favoriter, men i kombination med vinnarna blir det lysande ute på turné. Ett modernt band och ett "utstickande" band lockar verkligen många människor, det är jag övertygad om.

Vinnarna blev Playtones. Mitt övertalningsförsök hos dem lyckades och det är verkligen roligt att de vann. "Det är ju inget riktigt dansband" säger inskränkta dansgnällisar. Ungefär som man måste vara licensierat dansband, eller vara auktoriserad? När är man ett "riktigt" dansband? Måste man ha funnits i 30 år? Måste man ha spelat på vissa ställen för sk "dansare"? Playtones är ett band som kan spela för sittande publik på ett konserthus, för fyllon på krogen och för glad dansmusik på logen. Det är mycket få band som klarar det, att Playtones vinner Dansbandskampen och har de egenskaperna är bara att gratulera. För dem och hela dansbandskulturen! För vad den kulturen behöver är band som drar ut NY publik på dansbanorna. Annars kan arrangörerna läggga ner och de sk "dansarna" stanna hemma. För Sverige behöver band som är breda. Som lockar ut människor som aldrig annars skulle gå på dans, precis som Larz-Kristerz ifjol. Om ett typiskt svenskt dansband vunnit skulle det möjligen vara en seger för danspubliken, men knappast upphetsande och något nytänk för nyfiket intresserade svenskar.

Och som jag skrev nyss, tv-tittarna kan inte luras. För hemligheten med Playtones framgång är att det svänger! Enkel dansant musik som går "back to basic". Jag är övertygad om att Playtones behövs i dansbands-sverige och kommer att få många danspalats att svänga.

Själv tar jag nu en paus från dansbandsjobbet. Julen ska firas och sen ut på några dagars signeringsturné i landet. Sen blir januari en månad blandad med lite jobb och lite ledighet. Det blir skönt med en lugn start på ett troligen intensivt dansbandsår 2011...

Perfekt Playtones!

Vilken semifinal! Bra band, roliga låtar och en överraskande slutkläm på programmet när vi i juryn fick välja in det sista bandet.

Tempot och kvalitén hade höjts avsevärt inför sista programmet före finalen. Rutinerade Bhonus bjöd på Margareta (ej att förväxla med Margarita) och gjorde sitt bästa av den gamla, ibland avdankade, låten. Men deras Beach Boyssound blir aldrig tråkig. I ett annat startfält (läs sämre) hade de gått vidare. Nu var konkurrensen för tuff...

Casanovas har jag funderingar över. Visserligen ett habilt band med duktig frontsångare i Henrik Sethsson. Samtidigt har han lätt för att falla i dansbandsmanérfällan, att överdriva både röst och gest. Framförallt i den andra låten, i stället för att vila på låtens styrka. Men visst svängde det om Casanovorna!

Om Titanix tycker jag inte något annat än: tufft, tajt och tråkigt.

Blender var kvällens överraskning även för en mogendiggare som jag. Sångerskan Maria Persson "åt kameran" och framförallt levererade bra och dansant musik. Nu hamnar de i ett intressant dilemma. Om tv-publiken upptäcker bandet måste de bredda sig musikaliskt. Då kommer en ny publik ut på dansbanorna (läs de utan vattenflaskor och prasselbyxor). De kanske kommer att stå vid scenkanten och lyssna och kanske till och med (hemska tanke) ha tagit något vinglas. Detta är inte något problem för kompetenta Blender. Men för den inskränkta moderndanspubliken som gärna ser Blender som "sitt" band och inte alls vill bjuda in... Jag ska följa detta med spänning!

Playtones! Jag övertalade dem att söka till Dansbandskampen och jag är så glad att blekingekillarna tog steget. Detta är vad Dansbandskampen Också behöver. Om dansmusiken och danskulturen ska utvecklas måste nya band till. Stilarna måste variera. Allt ifrån Blenders mer poppiga inriktning till Playtones, som nu fått sitt stora genombrott. Välspelat, otroligt musikaliskt och charmigt. Det går inte att sitta still och publiken kan dansa till varenda låt.

Om ni frågar mig handlar finalen mycket om Zekes, Playtones och Torgny Melins. Men jag har haft fel förr (minns dock inte när).
Efter sändningen blev det en kort stunds prat med goda vänner och några möten om kommande projekt.

Oj så spännande...

...det blev i lördags på Dansbandskampen. Alla band var ruggigt bra och gav verkligen järnet. Sannex som ju var mina favoriter höll dock inte hela vägen. Inte för att de var dåliga, utan för att tittarna hellre skickade trötta Torgny Melins vidare. Men det är samma fenomen som ifjol. Har man en gång börjat gilla ett band slutar man inte rösta på t ex Melins, bara för att något annat dyker upp istället. Så det är bara att gratulera gubbarna från Säffle till lyckat genomslag.

Hårdrockstema är ju för mig helt obegripligt. Gästkrönikören KG Bergström, den gamle skjutjärnsjournalisten, skriver på www.svt.se/dansbandskampen om det märkliga i att låta dansband inte spela just dansband. Han jämför det med en friidrottsstjärna som inför de avgörande finalerna måste kasta slägga... Han har rätt i tanken, om ni frågar mig.

Dagarna i Strängnäs blir ganska maffiga och kompakta. Vid lunch har vi möte och sen sitter vi och lyssnar hela eftermiddagen. Vi skriver våra manus och funderar. Jag skriver små lösa anteckningar här och var, som ibland fogas ihop till en helhet. Ibland kommer jag i direktsändningens hetta på vad jag ska säga, och ibland blir det improviserat. Känns ändå oftast som jag tar mig ur med hedern något så när i behåll.

Efter sändningen ska pressen ha sitt. Det betyder att kvällstidningarna frågar om och frågar om tills de får rätta svaret. Jag som vanligen kommer med snabba "one-liners" i tv blir Carl Bildt-bluddrig i intervjuer och svarar sällan rappt. Därför är jag sällan deras favoritintervjuobjekt.

22.30 glider jag ut i lokalen för att träffa mina vänner. Då vill jag i första hand inte dansa, utan umgås över ett glas vin.

Detta skriver jag för att jag tvingats börja nobba många som bjuder upp. Det är inte av oförskämdhet eller nypåkommen dryghet. Utan mest av trötthet. Jag har jobbat en hel dag och vill slappna av med kompisar, kanske ta en dans med de jag bjudit in till evenemanget. När jag väl ger mig ut på dansgolvet är risken (eller chansen beroende på hur man ser det) stor att jag aldrig kommer därifrån. Därför väljer jag att nästan konsekvent nobba. Men det kommer fler danser, jag lovar...