Att bo i Stockholm...

...är inget jag känner för. Det är roligt att vara där, men efter ett par dagar (i visst fall efter bara ett par timmar) längtar jag efter SAS-flyget hem till Blekinge.

Nu är dock en betydande del av min bekantskapskrets boende i denna stad och då kan ju nytta (möte med skivbolaget Lionheart samt tv-produktionsbolaget Baluba) förenas med nöje (middag med goda vännen Kim med familj). Men jag var nästan i skräck före vinet och toasten intogs...

Först tunnelbana många stationer. Att åka tunnelbana innebär att du måste titta rakt fram och inte se någon i ögonen. Annars är risken stor att du får en smäll. Plötsligt ska du kliva av och läsa skyltar jag tyvärr inte hann fota.

"Stå rätt, bre inte ut dig i rulltrappan", "håll ditt barn i hand", "bär din hund" osv. Typiskt härligt svenskt.

Sedan över ett klassiskt förortstorg där det ligger låga hus innehållande Systembolag, frisör (med herrklippning för 150 kr, momsar de överhuvudtaget?), kebab och pizzeria.

Och förstås ett jättejättehögt hus. Där bor Kim. Lite tveksamt att öppna porten (ska jag bli överfallen i trapphuset eller i hissen?).

Ännu mer tveksamt när hissen aldrig kom. Allt klarnade dock när den stora skyddsrumsdörren öppnades och en dam med 4 tvättpåsar muttrade att hissen är trasig så det är bara att gå.

Kim bor högst upp, 11 våningar att gå...men tydligen gör de så i Stockholm.

Väl uppe var allt glömt, underbar middag och trevligt sällskap. Och när vi skulle hem funkade hissen. Taxin stod utanför dörren och vi blev inte nerslagna...men ändå, skönt att landa hemma! Och då hade ändå en helg i herrgårdens tecken (http://www.ulvhall.se/) avnjutits. Inklusive 5-rätters, skumpa och jacuzzi...

Hem, hem, ljuva hem. Efter en helg i Stockholm är det skönt att få umgås med SAS och landa på rätt sida av Sverige...