God jul på er!

Jag är ingen flitig bloggare. Inte som många andra som lever ett liv vid Facebook, Twitter och bloggar. Men nästa år ska bli bättre, jag lovar!

Under tiden önskar jag en skön julhelg med god mat och dryck. Själv ska jag fram till söndag inte lyssna på dansband, titta i kalendern eller knappt svara i mobilen. Dessutom inte ens besöka en flygplats (Arlanda, I´m sorry). Jag nöjer mig med att sitta inne i vårt hus (se ovan) och glo...

Men på söndag är det dags att börja jobba igen. Då ska 2010 års fösta P4 Dans göras, som handlar om 2009... Och på måndag drar jag till Ullared för att signera min nya skiva - det är stort!

Fantastisk final!

Så var det över, Dansbandskampen 2009! En lördag som började tidigt, redan vid 10 på förmiddagen med ljud- och bildrepetitioner. Sen möte aom kvällens program där vi var överens om att i juryn vara positiva i våra omdömen. Alla band i finalen var ju bra och därför ska också våra omdömen vara i huvudsak positiva. Visst kan man hitta fel hos alla band, men också bra saker, och då gäller det att plocka fram de i första hand.

Och det blev riktigt rafflande. Blender och Date åkte ut i första omgången, synd för Blender eftersom det låter riktigt bra om dem. Men de hade aldrig något upparbetat folkligt stöd och då är det svårt att ta sig vidare. Date tog sig inte ens till sina andra låt ifjol så att de kom till final i år får verkligen ses som en seger.

Zekes ska också se sin medverkan som en seger. Att ha fullbokad spelplan 2010 efter bara ett par minuter i tv talar sitt tydliga språk; kvalitet hålleir alltid och det går inte att lura tv-tittaren.
Några som också får större publik är förstås Torgny Melins. Jordnära goa gubbar som spelar med hjärtat. Nog så viktigt!

Titanix tvåa. Det var överraskande! Men logiskt eftersom de varit ständiga tvåor i stort sett varje gång. Inte min musikaliska favoriter, men i kombination med vinnarna blir det lysande ute på turné. Ett modernt band och ett "utstickande" band lockar verkligen många människor, det är jag övertygad om.

Vinnarna blev Playtones. Mitt övertalningsförsök hos dem lyckades och det är verkligen roligt att de vann. "Det är ju inget riktigt dansband" säger inskränkta dansgnällisar. Ungefär som man måste vara licensierat dansband, eller vara auktoriserad? När är man ett "riktigt" dansband? Måste man ha funnits i 30 år? Måste man ha spelat på vissa ställen för sk "dansare"? Playtones är ett band som kan spela för sittande publik på ett konserthus, för fyllon på krogen och för glad dansmusik på logen. Det är mycket få band som klarar det, att Playtones vinner Dansbandskampen och har de egenskaperna är bara att gratulera. För dem och hela dansbandskulturen! För vad den kulturen behöver är band som drar ut NY publik på dansbanorna. Annars kan arrangörerna läggga ner och de sk "dansarna" stanna hemma. För Sverige behöver band som är breda. Som lockar ut människor som aldrig annars skulle gå på dans, precis som Larz-Kristerz ifjol. Om ett typiskt svenskt dansband vunnit skulle det möjligen vara en seger för danspubliken, men knappast upphetsande och något nytänk för nyfiket intresserade svenskar.

Och som jag skrev nyss, tv-tittarna kan inte luras. För hemligheten med Playtones framgång är att det svänger! Enkel dansant musik som går "back to basic". Jag är övertygad om att Playtones behövs i dansbands-sverige och kommer att få många danspalats att svänga.

Själv tar jag nu en paus från dansbandsjobbet. Julen ska firas och sen ut på några dagars signeringsturné i landet. Sen blir januari en månad blandad med lite jobb och lite ledighet. Det blir skönt med en lugn start på ett troligen intensivt dansbandsår 2011...

Perfekt Playtones!

Vilken semifinal! Bra band, roliga låtar och en överraskande slutkläm på programmet när vi i juryn fick välja in det sista bandet.

Tempot och kvalitén hade höjts avsevärt inför sista programmet före finalen. Rutinerade Bhonus bjöd på Margareta (ej att förväxla med Margarita) och gjorde sitt bästa av den gamla, ibland avdankade, låten. Men deras Beach Boyssound blir aldrig tråkig. I ett annat startfält (läs sämre) hade de gått vidare. Nu var konkurrensen för tuff...

Casanovas har jag funderingar över. Visserligen ett habilt band med duktig frontsångare i Henrik Sethsson. Samtidigt har han lätt för att falla i dansbandsmanérfällan, att överdriva både röst och gest. Framförallt i den andra låten, i stället för att vila på låtens styrka. Men visst svängde det om Casanovorna!

Om Titanix tycker jag inte något annat än: tufft, tajt och tråkigt.

Blender var kvällens överraskning även för en mogendiggare som jag. Sångerskan Maria Persson "åt kameran" och framförallt levererade bra och dansant musik. Nu hamnar de i ett intressant dilemma. Om tv-publiken upptäcker bandet måste de bredda sig musikaliskt. Då kommer en ny publik ut på dansbanorna (läs de utan vattenflaskor och prasselbyxor). De kanske kommer att stå vid scenkanten och lyssna och kanske till och med (hemska tanke) ha tagit något vinglas. Detta är inte något problem för kompetenta Blender. Men för den inskränkta moderndanspubliken som gärna ser Blender som "sitt" band och inte alls vill bjuda in... Jag ska följa detta med spänning!

Playtones! Jag övertalade dem att söka till Dansbandskampen och jag är så glad att blekingekillarna tog steget. Detta är vad Dansbandskampen Också behöver. Om dansmusiken och danskulturen ska utvecklas måste nya band till. Stilarna måste variera. Allt ifrån Blenders mer poppiga inriktning till Playtones, som nu fått sitt stora genombrott. Välspelat, otroligt musikaliskt och charmigt. Det går inte att sitta still och publiken kan dansa till varenda låt.

Om ni frågar mig handlar finalen mycket om Zekes, Playtones och Torgny Melins. Men jag har haft fel förr (minns dock inte när).
Efter sändningen blev det en kort stunds prat med goda vänner och några möten om kommande projekt.

Oj så spännande...

...det blev i lördags på Dansbandskampen. Alla band var ruggigt bra och gav verkligen järnet. Sannex som ju var mina favoriter höll dock inte hela vägen. Inte för att de var dåliga, utan för att tittarna hellre skickade trötta Torgny Melins vidare. Men det är samma fenomen som ifjol. Har man en gång börjat gilla ett band slutar man inte rösta på t ex Melins, bara för att något annat dyker upp istället. Så det är bara att gratulera gubbarna från Säffle till lyckat genomslag.

Hårdrockstema är ju för mig helt obegripligt. Gästkrönikören KG Bergström, den gamle skjutjärnsjournalisten, skriver på www.svt.se/dansbandskampen om det märkliga i att låta dansband inte spela just dansband. Han jämför det med en friidrottsstjärna som inför de avgörande finalerna måste kasta slägga... Han har rätt i tanken, om ni frågar mig.

Dagarna i Strängnäs blir ganska maffiga och kompakta. Vid lunch har vi möte och sen sitter vi och lyssnar hela eftermiddagen. Vi skriver våra manus och funderar. Jag skriver små lösa anteckningar här och var, som ibland fogas ihop till en helhet. Ibland kommer jag i direktsändningens hetta på vad jag ska säga, och ibland blir det improviserat. Känns ändå oftast som jag tar mig ur med hedern något så när i behåll.

Efter sändningen ska pressen ha sitt. Det betyder att kvällstidningarna frågar om och frågar om tills de får rätta svaret. Jag som vanligen kommer med snabba "one-liners" i tv blir Carl Bildt-bluddrig i intervjuer och svarar sällan rappt. Därför är jag sällan deras favoritintervjuobjekt.

22.30 glider jag ut i lokalen för att träffa mina vänner. Då vill jag i första hand inte dansa, utan umgås över ett glas vin.

Detta skriver jag för att jag tvingats börja nobba många som bjuder upp. Det är inte av oförskämdhet eller nypåkommen dryghet. Utan mest av trötthet. Jag har jobbat en hel dag och vill slappna av med kompisar, kanske ta en dans med de jag bjudit in till evenemanget. När jag väl ger mig ut på dansgolvet är risken (eller chansen beroende på hur man ser det) stor att jag aldrig kommer därifrån. Därför väljer jag att nästan konsekvent nobba. Men det kommer fler danser, jag lovar...

Träningsoveraller och en cowboyhatt

Tja, det var väl lite mellanmjölk över gårdagen. Fast ändå inte. Kanske berodde min något tveksamma inställning till att jag gått i taket, ett snedtak på hotellet jag bodde på i fredags morse. Med full kraft dängde jag huvudet i taket och gick i golvet, skadade ryggen och blev så arg att jag slog till resväskan vilket gav ännu mer smärta. Fulländades vid hissen när jag sparkade till hissknappen med knäet...

På plats i Strängnäs ett gäng pellejönsar i träningsoverall som inte förstått att grunden för dansbandsmusik är att den ska gå att dansa till. Det hjälper inte hur roliga overaller de än har, och vilken cirkustakt de än spelar, om man inte kan dansa foxtrot och bugg. Att de fick göra två låtar, på bekostnad av rutinerade och duktiga Carina Jaarnek, är helt obegripligt. Min enda analys är att tv-tittarna gillar underhållning och att de var roliga att se. Men tur att de åkte ur.
Även om det för min del kostade en Treotub för att tydligt visa min reaktion.

Mannerz kan nog bli bra. Ett ungt band som startade en dag före ansökningstiden gick ut till tävlingen. Visst kan man lite grann fundera över deras inställning och om de ens vet vad dansband är, men de vill gärna komma igen om programmet görs en tredje gång. Då tror jag de platsar bättre. Att göra sin första spelning inför miljonpublik går sällan bra.

Torgny Melins gör alltid en habil insats. Kanske lite trötta, men så har de också stått på dansbandssenen länge. Nu blir det spännande att se om de slås ut på lördag av Sannex, eller om de kanske tar en guldstjärna?! Titanix har ju en, men räcker deras stöd till två? Jag tror inte det.

Efter sändningen hade jag besök av flera vänner från Boden samt sambon. Vi drack champagne, dansade till Black Jack och hade på det hela taget en synnerligen trevlig kväll, som nog hann övergå till morgon innan jag vände mig på kudden.

Fler bongotrummor i dansbandsmusiken?

På www.svt.se/dansbandskampen kan man läsa en mängd olika krönikörer skriva om programmet och sitt (icke)förhållande till danskulturen och musiken. Alla krönikörer är noga med att skriva att de inte gillar musiken, att de förvånas över kläderna och så vidare.

Dooren Månsson till exempel, hon vill att dansband absolut inte ska låta dansband. För då blir det bra. Hon vill ha ha mer av:
Bongotrummor
Turkisk sitar
Jazzig saxofon
Peruansk flöjt
Arabisk tabla

Visserligen, men då blir det något annat än dansbandsmusik (framförallt svårt att dansa till, om man med instrumenten också ska plocka in ländernas musikstilar. För att spela Gråt inga tårar på peruansk flöjt kanske är kul, men inte särskilt utvecklande).

Så Dooren; vill du följa med mig på en riktigt gammeldags, "tråkig", "icke utvecklande" dansbandskväll så finns jag här. Utan bongotrummor men med foxtrotskorna knutna...!

En dag i Sundsvall

Regn och grått. Men det kan vi inte bry oss om i dansbands-sverige. Dagen började på en högstadieskola där först något trötta sjunde- och åttondeklassare fick höra om ett bra danskulturprojekt och sen mig berätta lite om varför man ska dansa, tips till killarna: man får lättare att träffa tjejer.
Efter kort paus betydligt mer vakna och engagerade niondeklassare - kul!

http://st.nu/noje/1.1536978

På kvällen en jättetrevlig tillställning på Casino Cosmopol som satsar stenhårt på blandad underhållning, alltifrån rena danskvällar till shower, teater och föreläsningar. Igår var jag där på temat "en resa bland logar och krogar i dansbandsland". Jag bjöd på berättelser ur mitt liv, sanna och halvsanna. Publiken, mest glada damer, såg ut att ha väldigt roligt. Det hade jag också.

Efteråt lite öl och mat på puben ihop med trevliga vänner, innan sängen väntade. Nu vidare till Stockholm för möten och sen en helt ledig kväll!

Spännande igår...

Det var inte lätt igår i Dansbandskampen. Och då hade jag ändå sovit i 12 timmar som ett litet barn. Dagen började med repetitioner och då sitter vi i juryn som små tända ljus. Jag har däremot lite svårt att sitta still och vill gärna gå runt i lokalen, lyssna från olika ställen och känna in. Lite flummigt kanske, men det funkar för mig.

En tuff omgång igår där alla band var bra, även om allt inte faller mig i smaken. Ibland känner jag mig tjatig som gnatar om att dansband ska låta dansband, men jag tror det är viktigt att påpeka. Ibland vill banden så mycket, och de vill ibland gärna inte ens bli förknippade med ordet dansband. Men alla band som är stolta över sitt ursprung och vad de står för, tror jag lyckas. Igår lyckades tyvärr inte Schytts så väl som jag hade hoppats. Sångaren Peter Danielsson har en av Sveriges bästa dansbandsröster, men tyvärr var låten för "klen" för att nå igenom rutan och ut till svenska folket, som är de som faktiskt bestämmer i slutänden - inte juryn!

Kul med Torgny Melins. Ett gäng sköna gubbar som kanske inte är musikaliskt fulländade, men de har en charm och trovärdighet i vad de gör som är ett vinnande koncept.

Efter tv-sändningen blev det möjlighet att umgås med trevliga vänner från Norrbotten som var på plats. Och så gästade jag Sten & Stanley och sjöng ett par låtar. Då förstod publiken varför jag inte sjunger utan hellre pratar..

Vilken rysare...

Omgång tre av Dansbandskampen blev verkligen en svårtippad omgång. Efter att ha lyssnat på repetitionerna hela dagen var jag dock övertygad om att Zekes åtminstone skulle gå vidare. Sen var det värre. Jämnt och duktigt startfält.


Själv hade jag stora problem. Med eller utan slips. Men för första gången i min tv-historia valde jag att vara crazy och köra lördagskvällens sändning utan slips, istället rosa skjorta och snygg kostym. Det funkade också.

Men det gäller att sticka ut med sina omdömen. Att bara säga "det var bra" är förstås en sak, och roligt för bandet att höra, men kan man krydda omdömet genom att göra något blir det bättre och tydligare genomslag. Därför kändes det helt rätt att göra en egen guldstjärna i hårdpapp (med äcklig sprayfärg) och överlämna till Zekes.

Likaså helt rätt att kliva upp från jurybordet och gå fram och krama Sweetshots.

Tyvärr hade nog alla band kunnat göra ännu bättre ifrån sig om de haft en annan utmaning är Markoolios obegripliga låtar. Men alla band gjorde verkligen sitt bästa (även Gamblers, som föll ut efter första omgången).

Nu fick Zekes sin andra guldstjärna (eller tredje om man räknar in min) och Date går än en gång vidare till nästa vecka (men de måste börja lära sig texterna och inte sjunga hittepåsvenska varje gång och skylla på trötthet) ihop med Torgny Melins. Att Zekes gick vidare, trots en svagare omgång än förra veckan, är enkelt. De har kopplat charmgreppet om svenska folket. De står för sin dansbandsinriktning, har dansband som förebilder och en tanke (och ett smart skivbolag i ryggen) med att vara just dansband. Det är klokt!

Det som är tråkigt är att tjejerna i Sweetshots föll ut. Ser vi samma trend som ifjol? Att tjejer inte går vidare. Det är väldigt tråkigt om tv-publiken dömer tjejband hårdare än killband. För tjejerna behövs i branschen!

Efter tv-sändningen var det sedvanlig presskonferens följt av obligatoriskt öl- och vinglas. Lite dans (med betoning på lite) och sömn. En nyhet i mitt liv de senaste tre dagarna...

Kvällstidningarna...

Skriver ju vad de vill, oavsett vad vi sagt. I lördags kunde jag läsa att min jurykollega Melissa tycker att jag har mindre koll än de andra och att jag inte borde vara med i juryn... Men det var inte vad hon sa till Expressen!

http://melissawilliams.blogg.se/2009/november/f-expressen.html

Dags igen i Strängnäs...

Efter en nästan osannolikt snöig resa från Jämtlandsfjällen, via SAS, har jag nu landat i Strängnäs där repetitionerna pågår som bäst inför kvällens Dansbandskamp. Ikväll blir det tufft! Ett bra startfält med genomgående duktiga musiker och Bra arrangemang. Till och med jurygästen Markoolios låtar funkar fint.

Men den stora frågan är ju om nåt band ska hoppa av i direktsändning. Galna Musikerförbundet är ju upprört över att dansbanden har "slavkontrakt" med Baluba. Och nu erbjuder facket fullt gage till det band som hoppar av kvällens program. Sällan har jag hört något så dumt från en organisation som säger sig företräda medlemmarna.
Visst, hoppa av och få en bra slant, och kasta bort möjligheten att slå igenom på bästa sändningstid och på sikt få upp gaget mycket mer än Musikerförbundet har råd att betala.

Just nu tittar jag på ett band som Kan få sitt stora genombrott ikväll...

Program två

Nu blev det "äntligen" en riktig Dansbandskamp!
Alla band kunde sjunga och spela, det satt ihop hyfsat snyggt och konkurrensen var hårdare än i premiärprogrammet. Det kändes verkligen att startfältet var tuffare och att Date och Black-Ingvars inte var självklara.
Zekes fick välförtjänt en guldstjärna. Det är alltid roligt att bli positivt överraskad. Unga trevliga killar, med en tydlig ambition, att spela just dansmusik. Inte maskera en egentlig popkarriär. För det är en väldig skillnad på att spela 4 timmar ute på en folkpark 3 kvällar i veckan och att göra 20 minuter singbackframträdande. Att vilja välja det första alternativet är bara att gratulera.

Date gjorde också bra ifrån sig, kanske det bandet få ett ordentligt genombrott? I så fall är det för att man förstår vitsen av att inte spela för den inbitna danspubliken, utan bredda sig musikaliskt.

Sen följde ett charmigt Per-Gunnarz och ett snyggt 90´s Avenue. De första var minst sagt energiska och de sista "flickfavoriter". Men om jag vore skivbolag skulle jag skämmas idag. Att skicka ut pressmeddelande och skriva om "det nya undret på pophimlen" och inte nämna dansband med ett ord (samt att i intervjuer förneka dansbandsidén) är korkat. Det är nog inte ungdomarnas fel, utan de dåliga rådgivarna.

Black-Ingvars gjorde förstås vad de kunde, dock i expressfart vilket också tog dem ur tävlingen. Men lika glada var de för det och vi skålade för väl genomförd match efteråt.

När sändningen är klar är det en timmes mingel i pressrummet. Därefter var det skönt att slappna av i danslokalen och skåla med min kamrat Anne-Lie Rydé som tagit sig dit för att heja på Zekes. Lite dans blev det också innan sängen kallade...
...på Sveriges sämsta hotell; Mälarblick. Denna gång slutade elementet fungera lagom till natten och började fungera igen när jag skulle lämna rummet. Än en gång fascineras jag över hur ägarna Svenska Hem Arena är så allt igenom inkompetent när det gäller sitt hotell. Det är en blandning av Fawlty Towers och The shining, där personalen gör vad den kan för att blidka alla arga gäster (för de är många). Att ta 1 200 kr för rum utan värme är inte ett hån. Det är rån.

Kvällens Knattekamp!

Har just hört alla bidrag som tävlar i omgång två av kvällens Dansbandskampen i SVT. Och visst är det en uppryckning mot förra veckan. Ikväll sjunger alla rent, det sitter ihop och faktiskt - riktigt dansbart... Men vad jag tycker väntar jag förstås med till kvällens sändning.

Annars försöker jag sno åt mig sömntimmar så gott det går. Det tar på krafterna att hela tiden vara på resande fot och bo på nya hotell. Ikväll är jag ju på Sveriges sämsta hotell; Mälarblick. Som ryckt upp sig från förra veckan genom att ikväll erbjuda värme på rummet...

I morgon blir det Vara konserthus och föreläsningen Det är ännu långt kvar till sista dansen. Det blir spännande att möta publiken och prata dansband på ett nytt sätt. Sen blir det dans till Bengt-Hennings innan jag tar sista tåget till Stockholm.

Men först - en spännande Dansbandskamp. Och extra kul att min manager Lotta är på plats liksom Anne-Lie Rydé, numera helt dansbandsfrälst. Dessutom flera av mina vänner - så det blir nog en kul kväll. Igen!

Tittarrekord!

1 285 000 tittare såg Dansbandskampen i lördags. Lägg därtill ett antal tiotusen norrmän och finländare så blev det en succé för SVT. Nu ska vi bara göra om det på lördag...

Lyckad premiär!

Så är den avklarad, premiären av säsong två av Dansbandskampen i SVT. Ett spretigt startfält i första omgången, lite falsksång, en hårdrocksgrupp (varför) och lite pop. Det enda "riktiga" dansbandet åkte ut med diskvattnet (skyll inte på mig). En stilla fundering är om detta blir en Dansbandskamp eller pop/coverbandskamp?

Men vilket tryck i Strängnäs! Över 2 000 i publiken, som på en riktig konsert. Scenografin var omgjord och vi i juryn fick mer plats i programmet, det kändes bättre än att sitta på ett upphöjt podium långt borta från artister och programledare.

Någon nervositet kände jag inte av, trots att troligen runt en och en halv miljon tittade. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, men det är ett forum jag känner mig bekväm i. Ju mer Peter Settman bollar över till mig, desto roligare och större utmaning är det.
Efter sändningen blev det många intervjuer med pressen, sedan ut till sambo och vänner. Lite dans till Larz-Kristerz innan kudden lockade...

För övrigt gick Larz-Kristerz in på sjätteplatsen på Svensktoppen med Monte Carlo! Nu klivit ombord på Cinderella och en kryssning med min låtskrivarpartner Lasse. Vi måste ju kolla att Larz-Kristerz sköter sig. Och snart är det lördag igen!

Nu börjar kampen...

Nu känns det verkligen som om Dansbandskampen börjar. Sedan i förmiddags har jag varit på plats på arenan i Strängnäs och haft möte med vår producent Melker. Scenografin är ny och upplägget i programmet är nytt på flera sätt.Med guldstjärnor till banden, som tar dem till final, en känd jurygäst i varje program som bedömer banden och med fler inhopp från oss i juryn. Jag tror programmet blir ännu mer överraskande, levande och oförutsägbart.
Just nu övar Von Hofstenz på sina låtar, hur det låter och vad jag tycker sparar jag förstås till tv-sändningen på lördag kväll... men spännande blir det både för mig och förhoppningsvis också för dig.Nu blir det kaffe, mitt bästa sällskap vid sidan av Melissa och Magnus, och sen kan kampen börja...

Nu börjar kampen...

Har anlänt till Stockholm! Ikväll är vi bjudna på galapremiär på föreställningen Cirkusprinsessan, www.cirkusprinsessan2009.se, på Gärdet. Det blir nog en spännande tillställning. Fredag blir det tidig uppstigning för dels intervju i SR Sörmland och dels transport till Strängnäs. Redan vid lunch startar repetitionerna inför lördagens premiär på Dansbandskampen. Och eftersom det är tv är det mycket väntan. Och väntan. Och väntan... Men jag som gärna har mikropauser blir bara glad över 5 minuter extra, som jag troligen använder till att prata i telefon.

26 band tävlar totalt och på lördag de fem första, därav Shame, Essex och Von Hofstens som jag aldrig hört förut. Om det är bra eller dåligt vet jag inte, däremot att det blir väldigt intressant.

På den här bloggen ska jag förstås skriva om vad som händer framför och bakom kulisserna i Strängnäs, och ganska frispråkigt om vad jag tycker om årets tävling. Fast lite behåller jag för mig själv...
Nu ska slipsen knytas..!

Nördvarning i P4

I dag var jag gäst i P4 Kristianstad med trevliga Helene Persson som programledare (just det, hon från Helene och gänget). Jag pratade dansband i en timme samt tog alla rätt i outrotävling - nördvarning!
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2010706&BroadcastDate=&IsBlock=

Dansskola i P3

Nu intar dansmusiken popkanalen P3. Ikvällens program P3 Planet lär jag programledaren några danssteg och pratar om danskulturen. Hon blev frälst...

Monte Carlo med Larz-Kristerz

Nu har Larz-Kristerz sålt platina med sin nya cd Om du vill. Det betyder att jag får hänga upp en platinaskivan på väggen, för textinsatsen till Monte Carlo...!

Krönikör i Kuriren

Efter ett par månaders uppehåll har jag börjat skriva krönikor i Norrbottens-Kuriren. Var tredje vecka ska jag skriva, om i stort sett vad jag vill. Vilket förstås är en stor frihet. Kanske också om annat än dans?
Här är den krönika som publicerades i tidningen i lördags:

http://www.kuriren.nu/noje/artikel.aspx?articleid=5090949

Väntan...

Magnus Carlsson filmades och utfrågades utförligt...

I veckan var jag i Stockholm för att filma jurypresentationer till Dansbandskampen. Från 09.30 till 14.30 filmade vi något som i färdigt resultat för min del blir runt 45 sekunder...

En sak är säker, det är mycket väntan i tv-världen. Fram till lunch var vi i studiogången på SVT, alltså i den stora gång som sammanbinder alla feta studiolokaler (som mestadels hyrs ut till privata bolag och andra kanaler, tex Tv4, eftersom SVT själv inte har råd att göra produktion och på detta sätt finansierar sin lokalverksamhet).

Miljön är fräck, men vad filmaren och reportern inte räknat med var att folk hela tiden gick in och ut ur slamrande dörrar, städmaskiner kördes fram och tillbaka och högklackat har aldrig varit så inne som just den dagen. Det tog alltså lång tid mellan varje tagning.

Under tiden träffade jag Bolibompadjuret och undrade om Claes Elfsberg snart skulle hoppa fram ur Lilla Sportspegelns scenografi.

Efter lunch kom reportern på att vi skulle gå på Strandvägen fram och tillbaka i blåst. Jag som är lungklen hade till slut stora problem att andas utan att få lunginflammation. Men vad gör man inte för konsten...eller för licenspengarna.

Sen flög jag till Luleå och åt god mat hos goda vänner. Det värmde efter promenaden...

http://svt.se/2.98256/1.1701194/thomas_deutgen?lid=puff_1701036&lpos=extra_2

Inte lätt...

Att veta skillnaden. Åtminstone inte om man bor i Blekinge och handlar på City Gross...

Skivsläpp idag!

Idag fredag släpper Sony singeln Monte Carlo med Larz-Kristerz. En låt skriven av mig och tonsatt av Lasse Blomkvist. Det är en av fem originallåtar på deras kommande skiva (albumrelease 30 september). Låten skrevs när jag och sambon Anna var i just Monte Carlo...

Här kan ni lyssna på en intervju från SR Norrbotten i morse när jag pratar om låten och naturligtvis får du höra den.

http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=1955272&BroadcastDate=&IsBlock=

Är jag bombad?

På danstidningen Får Jag Lovs hemsida fanns ett långt inlägg utifrån den bäst/sämstlista jag skriver i varje tidning. Därifrån hämtar jag detta citat från Flash Orkester i Blekinge:

"Dina uttalanden är lika förödande för dansbanden och arrangörerna som atombomben för Hiroshima.... De imbecilla och dåligt genomtänkta uttalanden du gör är enligt mitt tycke är direkt skadliga för hela branschen."

Naturligtvis kommenterar jag inte ett så korkat uttalande, utan nöjer mig med att konstatera att man nog inte ska jämföra ord med de skador en atombomb ger.

Presskonferens i Strängnäs!

I tisdags var det så dags för pressträff i Strängnäs. 26 band fanns på plats liksom programledare Settman och vi i juryn. Dessutom, eftersom det är två, mängder av produktionsmänniskor med stora pärmar och raska steg. Alla är mycket upptagna.

Jag hade inte fått i mig kaffe på förmiddagen vilket gjorde mig ond. Så först hällde jag på stående fot i mig två koppar innan jag kunde gå runt och hälsa.

Ett problem i dansbandssverige är att många musiker ser likadana ut. Svarta byxor, vit skjorta och svart väst samt någon slips till. Mängder av vax i håret och ungefär 1,73 långa. Men jag hälsade artigt på alla och försökte i huvudet para ihop rätt musiker med rätt instrument och rätt band. Det lyckades så där.

Extra roligt att träffa var Peter Danielsson från Schytts som jag jobbat med i olika sammanhang tidigare. Han jobbar som tågklarerare på Banverket i Herrljunga och lovade mig nästan att få vara kändisutropare någon fredag. Jag ser mycket fram emot att få hälsa resenärerna välkomna till Herrljunga och samtidigt meddela att alla tåg är försenade men vi bjuder på Lasse Stefanz i högtalarna så länge...

Att jobba med tv innebär främst en sak. Väntan. Väntan. Väntan. Sen ett litet ögonblick av aktivitet i form av intervju, fotografering eller filmning. Just filmningen igår var udda. Då skulle vi posera, dvs armarna i kors, armarna i sidorna. Rygg mot varann, le mot kameran, vara allvarlig osv. Det gick också så där. Vara allvarlig alltså.

Peter Settman presenterade mig som VD Eva Hamiltons våta dröm. Jag kunde också konstatera att Peter behöver låna mina näsdukar. Han hade nämligen toapapper i kavajfickan. Men han skyllde på ett nytt stockholmsmode, så till premiären ska jag också ha toapapper, dock av mjuk sort med Lambis rosa får som matchar min skjorta.

Efter pressträffen köpte jag kantareller och flög hem. Ganska trött på dansband för just den dagen...

Sångerskan Line i Essex var en av alla de som samlats i Strängnäs. Foto: Karin Norberg

Om de deltagande banden säger jag inget, annat än att det blir ett spännande och överraskande program i höst. Många av banden har inte ens jag hört, och det kan väl vara på både gott och ont. Och så finns det ett gäng rutinerade rävar som har mycket att leva upp till.

Vi kompletterar med en känd svensk artist i varje program, som i moment två ska bedöma banden. Det blir också roligt och tillför programmet en ny nerv och dimension.

17 oktober kl 20.00 i SVT 1 sänds en timslång krönika över året med Dansbandskampen. En vecka senare, 24 oktober, startar direktsändningen från Strängnäs. Vi ses då!

Lekande barn...

Det gäller att ha barnasinnet kvar. Och även möjligheten att utreda hur jag skulle se ut om jag var kortväxt. Så här blev resultatet!

Nu jury i Dansbandskampen

Under den här veckan har jag hunnit med ett besök i Stockholm. Då gjordes juryn klar för höstens Dansbandskamp. Den består av mig, Magnus Carlsson och Melissa Williams. Hon efterträder alltså Anna Mourou som inte får fortsätta i juryn. Melissa sjunger för närvarande i dansbandet Zlips.

Det blir kul och enormt spännande med ytterligare en omgång av Dansbandskampen! Förväntningarna från tittarna är stora - ännu större än i fjol - så det gäller att programmet blir både bredare, bättre och busigare. Något som jag är övertygad om att det också blir. Baluba, som producerar programmet, är tv-proffs. Eventuellt gnälliga "dansare" måste inse att tävlingen inte är blodig vetenskap utan lättsam lördagsunderhållning för HELA familjen, inte bara de som kontinuerligt går ut och dansar.

På onsdag kväll flyger jag till Luleå för div möten och för att göra P4 Dans. Ett besök på just dansgolvet blir det också; Björknäsparken i Boden (som har landets enda golv i aluminium = lättdansat!) och Flamingokvinetten...

Frukost!

Jag har aldrig fallit för kortlivade trender, som müsli, GI eller fiberfrallor. Under skoltiden åt jag vitt formbröd med ost och möjligen marmelad. Nu har frukosten förfinats och detta är nog det finaste som finns, efter en bearnaisepizza och en kopp kaffe förstås.Och jag lever än...

Kampen om kampen

Det ska sägas direkt - ingenting är klart vad gäller hösten tv-underhållning Dansbandskampen. Och vore det klart är det hur som helst inte officiellt. Men eftersom också kvällstidningarna måste leva, även om Dansbandskampen inte är färdigplanerad än, får man ta det som finns. Röra runt i ett worddokument och vips kommer det ut en artikel på temat:

"Juryn kan få sparken". http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/dokusapa/dansbandskampen/article5661669.ab

Om jag ska vara språkligt petig kan man bara få sparken om man uppbär en anställning och någon sådan har jag inte, såvitt jag vet, på SVT eller produktionsbolaget Baluba, som gör Dansbandskampen. För att "få sparken" måste man dessutom göra något brottsligt, som att stjäla pengar från företaget, slå ihjäl chefen eller supa på arbetstid. I annat fall blir man uppsagd.

Dessa detaljer passerar förstås kvällstidningarna obemärkt förbi, men jag har i alla fall inte fått sparken (eftersom det inte finns någon anställning att få sparken ifrån).

Har Thomas och Anna dansat sista dansen i tv? Fortsättning följer, på denna blogg!

Inom ett par veckor klarnar allt vad gäller höstens Kamp och får jag inte sitta i juryn bryter jag inte ihop. Möjligen bryter jag ihop - av skratt - av alla indolenta kommentarer på Aftonbladets web där läsare får kommentera artikeln. Jag bjuder här på ett axplock.

Signatur Harpolina:

"Den där "professorn" har jag svårt för. Han är lite för intensiv för min smak och att råka ut för den killen på ett dansgolv kan nog vara ganska enerverande."

Signatur Alie nas:

"Hoppas de sparkar Thomas. Då blir jag jätte glad :). Men Magnus borde verkligen få vara kvar"

Och den här, också signatur Alie nas, är allra bäst:

"Det roliga i det hela är att många dansband inte pallar Thomas men de vågar inget säga. Jag tänker inte säga vilka banden är för då kommer de få skit men jag förstår dem. Man får ju höra en del."

Frågan är förstås vilka dansband? Någon som vågar anmäla sig frivilligt...?

En fläkt av öst...

Semestern når strax sitt slut här i Rovinj, i norra delen av Kroatien. En fin vecka utan allt för mycket att göra. Restaurangbesök, slappa promenader i extremt långsam takt, ingen mobil och lagom många bad (2). Intressant har dock själva hotellvistelsen varit. Till Hotell Valdaliso har inte servicetänkandet nått ända fram. Inte heller någon ny inredning sedan kommunisttiden då jag absolut kan tänka mig att detta var en stolt pärla i statliga hotellsamlingen.

Här är gästerna ett besvär, något som stoppar dem i deras arbete (vad nu det består i). Här består pasta bolognese av spaghetti och några korn köttfärs. Här lever heltäckningsmattan. Här kör också en liten sopbil runt bland solstolarna vid stranden, för att plocka upp sopor, fräscht...

Här är utsikten från vårt hotellrum. Många måsar som varje morgon sitter av ett par timmar för att studera omvärlden. De talar också med varandra. Högt.

Därför blir jag också mycket arg. Måsar och små barn som skriker tidigt på morgonen är aldrig bra.

Här finns också ett obeskrivligt sällskapsrum som i deras värld kallas "tv-room". Var själva televisionsapparaten är placerad är det ingen som vet. Kanske gömd i någon av de många sofforna som står mysigt utplacerade runt det lilla bordet med en krukväxt på.

Det är lite slitet på vårt rum. Balkongen är inget undantag...

Se så fina balkonger de byggde på den östtyska tiden. Rejäla och blåa.

Roliga fönster inramar byggnaden.

Detta är det finaste med hela hotellanläggningen (som också inrymmer camping). Översta våningen är frukostmatsal (med 10 meter kö till juiceapparaten eftersom ingen kommit på att det går att göra juicehålet större än 0,002 mm och därmed förminska kön till 1 meter). Bottenvåningen, med fint marmorgolv, var nog tänkt som galleria för köpstarka män och kvinnor. Det blev dock inte så. Nu är det tomt och tyst...

Hoho på marmorgatan.

Inte konstigt jag behöver en öl. Eller två!

Hemester!

Det är tydligen det nya inneordet. Att åka till Thailand, klättra i berg, husbil genom Europa eller klassisk charter är ute. Helt ute. Nu är lyxen tydligen att vara hemma och inte göra någonting. I mitt fall har det lyckats ganska bra. I onsdags kväll smällde jag igen jobbdatorn (även om jag gläntar på locket ibland) och ska inte öppna den förrän lagom till Karlskronas stadsfest Sailet, 13-15 augusti, där jag håller i danskvällarna på torsdag respektive lördag.

Under min Hemester sover jag länge. Min dröm är att få sova en hel natt, morgon, dag och eftermiddag, utan någon eller något som stör (läs jamande katt som ska släppas ut, ringande telefon, prasslande papper osv). Häromdagen hade jag möjligheten till en sådan dag, men inte lyckades jag sova hela dagen...

Sedan fördrivs dagen med slösurfande på nätet (jag kollar meningslösa bloggar) och framförallt åtta avsnitt av Vita Huset, min favoritserie alla kategorier. Fritt från våld och romantik. Bara ett oändligt promenerande i maktens korridorer och prat, prat, prat. Lysande skådespelare och trovärdig handling. Bättre än så behöver Hemestern inte vara.

Men att vara hemma i flera veckor klarar jag inte. Därför åker sambon och jag till Kroatien på söndag! Vi ska till Rovinj i norra Kroatien inklusive ett besök i Venedig. Hem och packa om och sedan till Prag, Semester och Hemester på samma gång!

Bara de har bearnaisesås i Kroatien så är jag nöjd, en vecka utan min livsuppehållande sås är nämligen uteslutet!

Ännu en dag på jobbbet...

Den här gången var det 5 minuters arbete som gällde för mig, som hemlig gäst på allsången i Hoglands Park mitt i Karlskrona. För ett par tusen personer i publiken överraskade jag den och allsångsledaren Peje genom att komma upp och göra lite reklam för Wachtmeister Galleria och klädaffären Companiet (skjorta och kavaj från Companiet).

Givetvis bjöd jag på en tonsäker allsång...och inte ett öga var torrt!

Skivkontraktet klart!

Äntligen! Streaplers har hittat hem musikaliskt efter 50 års letande...jag går in som sångare i bandet redan från 1 augusti. Det känns skönt. Publiken njuter. På något sätt...

Guldklavengalan!

Blev precis så bra som jag hoppades på, ett varierat utbud av artister och underhållning för en bred radiopublik och förstås gästerna på plats i Malung.
Här ser du min sambos bilder från söndagen.
http://mermusik.blogspot.com/

Men jag kan ändå inte låta bli att fascineras över skitsnacket som sprider sig 4 minuter efter Guldklaven har genomförts. Bittra musiker som är sura över att de inte vann, representanter för stora produktionsbolag som går runt och snackar skit och till och med pristagare som gör bort sig å det grövsta.
Det är klart att Guldklaven ska diskuteras, men alla förståsigpåare måste, än en gång, förstå syftet med priset. Ju mer "branschinternt" det blir, ju mindre blir genomslaget för galan, och i förlängningen hela branschen, i media. Det är sorgligt att duktiga musiker och skivbolag inte förstår det och inte kan tänka längre. Det är klart att band som t ex medverkat i Dansbandskampen ska nomineras, de banden är ju inte sämre för att de varit med i tv. Däremot har fler människor (läs vanligt folk utanför branschen) upptäckt dem, och det kan väl bara vara positivt!
Så gläds med att dansbandsbranschen kan ha ett pris och att den får så mycket uppmärksamhet. Alternativet är inget att föredra.

På tur genom Sverige...

...Norbotten, Ängelholm, Gotland, Uddevalla och strax Malung. Det är i stort sett hela Sverige på ett par dagar. Men nu väntar alltså Malung och Guldklavengalan på söndag 12 juli - jag leder programmet och det blir kul! Mest för att se om jag räknat rätt på alla sekunder. Lite kul blir det också att höra oväntade musikaliska framträdanden, jag vet att Annelie Rydé har en riktigt bra låt på gång... och så kommer journalisten Elisabeth Höglund, bland många andra.

Och som ett brev på posten kommer gnället direkt efter sändningen, om varför han eller hon inte vann och hur vi i juryn tänkt fel osv... Men det struntar jag i just nu!

En dag på jobbet!

Vissa dagar kan vara uthärdliga. Andra kan vara trevliga. Dessa två dagar faller under det senare epitetet. Dansfestivalen på Ekebo samlar över 15 000 människor på tre dagar och jag hade förmånen att få jobba som konferencier under fredagen och lördagen då Sveriges populäraste band spelade (Lasse Stefanz, Larz-Kristerz, Arvingarna, Scotts, Drifters osv osv).

Mycket spring mellan olika scener, men ett trevligt tillfälle att träffa musiker och publik! Det är lätt att tycka om sitt jobb när det är så här...

Eller så här om du så vill - men jag varnar känsliga lyssnare...

http://www.youtube.com/watch?v=iODopQ4i4VM

Mitt blötaste uppdrag...

En gång satt jag i juryn för drinkblandnings-SM. Det var ganska blött...framförallt i finalheatet. Ikväll var det blött på ett annat sätt. Hällregn med hård intensitet gjorde det svårt att skriva omdömen om de 18 talanger som uppträdde på stor scen mitt i Visby. Dessutom i kombination med en filt som fällde ludd i kaffekoppen. Till detta ska också läggas att jag ju inte är någon friluftsmänniska och således inte äger kläder för sådana ändamål. Mina två jurykollegor, Henrik och Magnus Rongedahl, hade regnjackor, kapuschonger och paraplyer. Jag hade dansskor, rosa tröja och matchande skjorta.

Ett tag fick jag kallsupar och såg ingenting för ögonen var fulla av regn. Sen kom arrangören Rolf med kaffe och regnet lättade. Vi såg ljuset i tunneln och flera duktiga talanger. Vi i juryn gruppkissade i Hemvärnets ditrullade toalettskåp och korade sedan två vinnare. Efter 25 minuters dusch blev det fisk- och skaldjursgryta och långsamt återvände livet. Igen.

Broder Rongedahl 1, broder Rongedahl 2, kulturskolechefen och jag bjöd ändå på klassiska juryleendet trots inkontinens från himlen...

Singing in the rain...

...gör jag just nu på Gotland och Visby med omnejd. Vi blir otroligt väl omhändertagna av Gotlands Tidningars marknadschef Rolf Wahlgren (för övrigt kapellmästare i Hermans orkester och bror till Kung Keno Tommy Wahlgren). 3 dagars semester (nåja) för 3 timmars jobb är en hyfsad deal. Att det sen regnar lite bekymrar föga...

Beröm!

Hej,
väl hemma i Blekinge igen efter en flygtur genom Sverige (via Kalmar) är det skönt att andas blekingeluft. Det har varit intensiva dagar i Norrbotten, med många trevliga vänner och aktiviteter. Veckans bästa epost kom nog precis när jag sänt klart i förmiddags, från en lyssnare i Kiruna. Det värmer många gånger om...
----
TACK Tomas för trevliga timmar då vi fått lyssna på dig i Sommarradion. Du är den bästa programledaren Radio Norrbotten någonsin haft: proffsig, glad och saklig.Vi har sluppit fnitter, svammel och fjant i några veckor. Nu blir det att ta fram ljudböckerna igen...Hoppas du kommer tillbaka till "våran radio" snart igen!Trevlig sommarönskar Anki i KirunaPS. Om man hör radion i himlen så har min mor suttit klistrad vid den, du var hennes stora radioidol som hon saknade så då du flyttade. DS.

Jag vet...

...jag är en dålig människa som ännu inte hamnat helt som slav under bloggandet. Men jag lovar bot och bättring. Just nu är fokus på Ekebofestivalen, Guldklaven, talangjury i Visby och Frykdalsdansen i Sunne. Samt i horisonten skymtar semester...! Så därför får ni kära läsare vänta. I höst blir det ändring, då jag uppgraderar min hjärna till 2.0.

Boel i Bosnien

Min kompis Boel bor i en krigszon. Härifrån rapporterar Staffan Heimersson och Kjell-Albin Abrahamsson. Men krigszonen finns inte långt bort, utan i vårt fina land Sverige. Här har bokstavligt talat bomberna slagit ner. Men Boel trivs gott och i morgon ska hon ställa ut en solstol att mysa i medan bomberna faller och traktorerna skottar.

Hon är inte helt glad över boendesituationen, som tydligen ska vara så här i minst ett år till.

Till saken hör att de börjar borra och hamra (helt utan logisk ordning) kl 07.01 varje morgon. Detta görs bara för att jävlas med hyresgästerna. Och utanför fortsätter bomberna falla...

Så här bor de i Luleå. 150 meter bort syns Boel bära en tung tung kartong med gasmasker och övrigt krigsmateriel för att överleva en natt i härbärget...

Dagsljus har inte skådats på många år. Och det är förståeligt med den utsikten...

Pinsamt!

På kombinerad semester- och jobbtripp i Norrbotten kan jag inte låta bli att läsa diverse dansbloggar och nyheter. Det senaste smarta förslaget kommer från en orkester som jag av min godhet inte namnger. Det är faktiskt länge sedan jag läst något så korkat. Ett urklipp kommer här:
---
"Vi är många band som inte har råd att ha en stor buss med sängplatser, vi är många band som är ute och kör trötta på nätterna.
Vilka vill vara med att be... kräva... föreslå att Scandic inför ett rabattkort för orkestrar?
Vad kan det innebära?
Man får registrera ett konto för bandet (antal medlemmar)
Kortet blir orkesterbaserat, inte personligt
Ett förmånligt pris på dubbelrum, med poäng för antal övernattningar
Det skall ingå en nattamacka och valfri dryck innan man lägger sig
Hur låter det? Jag har skrivit till Scandic om denna idé men inte fått något svar."
---
Konstigt att de inte fått något svar...undrar varför. För att detta skämmer ut en hel bransch! Scandic borde också ordna extra billiga rum för frånskilda småbarnsföräldrar, helgjobbande plåtslagare, sent anlända dammsugeförsäljare och vilken yrkesgrupp som än anländer till Scandic Skall givetvis få en nattamacka och valfri dryck...

Min enda kommentar är: betala ert rum och var glad. Den dagen ni blir ett stort band är detta inget problem för er, tills dess rekommenderas bussen!

En dag i Stockholm...

...innebar några möten, många kaffekoppar och långsamt åkande i taxibil med taxametern stadigt tickande.

"Bara taxametern är på så spelar det inte nån roll om det är köer", sa chauffören glatt när det hade tickat 150 kronor efter ett par kilometer i snigelfart.

En sväng i tv-huset blev det också, för att bli sminkade för radiofoto. Konstig är världen, men tydligen behöver jag (mycket) puder.

Och bland puderdosor och läppglans hittade jag den - Claes Elfsbergs garderob. Jag vågade inte titta in, men det var stort ändå för lilla mig. En pojke från Boden som läst nyheter i Bodens närradio (såsom skolmatsedeln och friluftsdagstider). Nu kan jag dö. För jag har sett Claes Elfsbergs garderob...

Galghumor...

Jag är ju lite noggrann (vissa skulle säga hispig) för kläder i samband med publika framträdanden. Eftersom jag ofta står på en scen, eller på annat sätt exponeras för många människor tycker jag det är viktigt att se välklädd ut (som barn hade jag till exempel helst blå plyschfluga, vit skjorta och en rutig jägarhatt medan mina klasskompisar hade nåt så konstigt som jeans).

Däremot har jag lite svårt att välja och se färger, jag tycker till exempel det går utmärkt att matcha rosa med cerise och orange. Tack och lov för en sambo med färgseende.

Men hur göra när jag inte orkar prova fyra skjortor och 14 slipsar? Jo, en egen liten provdocka på insidan av garderobsdörren.

Och vips en uppklädd Thomas Deutgen, här kreationen för morgondagens pressfoto på SR inför Guldklaven!

Guldklaven 2009!

Aldrig förr har det varit så lätt - eller så svårt - att nominera band/musiker till Guldklaven. I år sitter jag med i juryn och det är förstås ett hedersvärt uppdrag.

Eftersom många bloggare/tyckare sitter inne med den rätta sanningen (obs ironi) tänkte jag här skriva några rader om hur åtminstone jag tänker inför nomineringar.

Själva grunden med Guldklaven är att uppmärksamma musiker som på ett eller annat sätt utmärkt sig eller bandet under året (från vår till vår). I vissa fall kanske spelstilen eller "lång och trogen tjänst" spela in, men grunden är ändå att det måste finnas en "hook", en aktualitet med en nominering. Så har det varit sedan Guldklaven startade och så måste det förbli. Annars, och här kommer en viktig synpunkt, förlorar priset sin tyngd och trovärdighet. Att ge branschinterna priser till personer som bara ett fåtal känner till, hur bra de än är, gör inte dansbandskulturen i stort någon tjänst. Snarare tvärtom. Ska priset uppmärksammas i media, hos publik utanför danskretsen så måste vi se brett. Men vi ska också "navelskåda" i måttlig mängd. För bredden ger prestige åt priset!

I år är det därför givet att banden från Dansbandskampen hamnar i fokus. SVT har satsat på ett program som gett miljonpublik och i förlängningen nya band som visat upp sig, fått många fans och spelningar. Självklart ska det avspeglas när vi i juryn nominerar. Annars vore vi korkade. Lika korkade vore vi om vi t ex inte tog hänsyn till Lasse Stefanz, som dominerar försäljningssiffrorna varje år (även i år) och som dessutom mottog en Grammis i början av året. Det går inte att ställa ett sådant band mot ett sk modernt band som visserligen har hängiven publik, men totalt sett ganska liten.

Däremot försöker vi i juryn ändå se till att hitta duktiga musiker och band över hela skalan, så både bredd och djup finns med - totalt sett.

Många undrar också varför kategorin Årets Blåsare är borta. Orsaken är tyvärr enkel; det finns för få. Alla nominerade i respektive kategori måste återigen ha en aktualitetsprägel samt kvalitetsprägel. I just kategorin Blåsare finns det inte så många som uppfyller båda kriterierna, åtminstone inte på sikt. Därför har vi valt att plocka bort den kategorin.

Att bo i Stockholm...

...är inget jag känner för. Det är roligt att vara där, men efter ett par dagar (i visst fall efter bara ett par timmar) längtar jag efter SAS-flyget hem till Blekinge.

Nu är dock en betydande del av min bekantskapskrets boende i denna stad och då kan ju nytta (möte med skivbolaget Lionheart samt tv-produktionsbolaget Baluba) förenas med nöje (middag med goda vännen Kim med familj). Men jag var nästan i skräck före vinet och toasten intogs...

Först tunnelbana många stationer. Att åka tunnelbana innebär att du måste titta rakt fram och inte se någon i ögonen. Annars är risken stor att du får en smäll. Plötsligt ska du kliva av och läsa skyltar jag tyvärr inte hann fota.

"Stå rätt, bre inte ut dig i rulltrappan", "håll ditt barn i hand", "bär din hund" osv. Typiskt härligt svenskt.

Sedan över ett klassiskt förortstorg där det ligger låga hus innehållande Systembolag, frisör (med herrklippning för 150 kr, momsar de överhuvudtaget?), kebab och pizzeria.

Och förstås ett jättejättehögt hus. Där bor Kim. Lite tveksamt att öppna porten (ska jag bli överfallen i trapphuset eller i hissen?).

Ännu mer tveksamt när hissen aldrig kom. Allt klarnade dock när den stora skyddsrumsdörren öppnades och en dam med 4 tvättpåsar muttrade att hissen är trasig så det är bara att gå.

Kim bor högst upp, 11 våningar att gå...men tydligen gör de så i Stockholm.

Väl uppe var allt glömt, underbar middag och trevligt sällskap. Och när vi skulle hem funkade hissen. Taxin stod utanför dörren och vi blev inte nerslagna...men ändå, skönt att landa hemma! Och då hade ändå en helg i herrgårdens tecken (http://www.ulvhall.se/) avnjutits. Inklusive 5-rätters, skumpa och jacuzzi...

Hem, hem, ljuva hem. Efter en helg i Stockholm är det skönt att få umgås med SAS och landa på rätt sida av Sverige...

Streaplers 50 år

Det var fullsatt framför stora scenen på Liseberg i Göteborg.

Ibland, ja rätt ofta, har jag ett väldigt bra jobb. Ett sådant jobb var för några dagar sedan på Lisebergs stora scen i Göteborg, då klassiska dansbandet Streaplers firade 50 år!
En kväll som också dokumenterades av SVT för sändning i höst, och av P4 Dans för sändning redan söndag 14 juni! En historisk kväll och det blev en otrolig stämning...

Att vara på storbildsskärm kan ju också ha ett (ego)värde...

Alla gamla sångare bjöd på deras största hits och det blev en minnesvärd kväll för alla, inte minst för publiken (runt 4 000 personer). Sen blev det efterfest och efterfesten-efterfest.

Göran Liljeblad lägger gitarren på hyllan efter 50 år. Det skålade vi på!

Dagen efter var något tyngre och inte lättade det med ett besök på Ullared... men till sist hamnade jag hemma igen.
Helgen fortsatte med konferencierjobb på Eringsboda Brunn (över 4 000 personer även där) och allsång för matgästerna (just det är nog inte min starka sida, men tack till Larz-Kristerz och Black Jack som hade mer koll på tonerna än jag). Innan en ny vecka tog sin början blev det ett dagsbesök i varma Köpenhamn och mat i vackra Nyhavn! Som sagt - ibland är jobbet bra!

Att vara eller inte vara i Vara...

Efter 5 timmar i SJs våld hamnade jag i Vara. Jag var inbjuden som hedersgäst på en ovanlig konsert; Bengt-Hennings och Flamingokvintetten på Vara konserthus. Först incheckning på Bjerstorps slott mitt ute på Varaslätten. En fet slottsbyggnad med en svit som var helt acceptabel... En stund senare kom receptionisten med öl och smörgås eftersom hon mycket riktigt antog att jag var hungrig (och lite törstig) efter timmarna med SJ.

- När vill du ha frukosten i morgon, undrade hon försynt och jag förstod snabbt att hon ska bära upp en bricka till mig. Jag som normalt inte äter mer än en Guldnougat (och det klockan 11.30) på morgonen fick snabbt hosta upp mig och beställa bacon, ägg och kaffe klockan 09.
Efter en rundtur i slottet drog jag mig tillbaka till sviten för att njuta av min stora smörgås.
Att ta sig från slottet till konserthuset var ingen match eftersom receptionisten plötsligt förvandlades till privatchaufför och körde in mig till stan. I bilen fick jag veta att de ska bygga Vara Horse Arena och då kommer hästmänniskor från hela världen till Vara.

På konserthuset (där jag förväntade mig en macka före konserten) bjöds vi till bords och i rask takt åts nässelsoppa (det var riktigt gott!), lammfilé och en stor dallrande dessert som inte var nyttig på något sätt. Vinet var fritt och sällskapet trevligt!

Konserten var förstås bra! Att sitta på absolut första parkett och höra Flamingo spela Lilla Ann och Bengt-Hennings köra saxlåtar är möjligen ovanligt, men väldigt bra. Fullsatt konsertsal och ett jäkla drag helt enkelt.
På slutet av kvällen kallades jag upp på scenen, fick en specialsydd guldväst av bandet och dessutom spela gitarr på avslutningslåten I was made for lovin you. Tack för att gitarren inte var inkopplad, annars hade Bengt-Hennings karriär slutat i det där konserthuset ikväll...

Därefter tillbaka till hotellet där det var - bal! 200 studenter i balklänning och frack dansade (ja just det Dansade) till bandet Step by step, som spelade Inget stoppar oss nu, Aj aj aj och andra hits. Ungdomarna förde sig bra och jag kände mig nästan stolt över att de inte kräktes på slottsmattan eller dansade disco till Wizex hitlåt Men så viskade en fågel. Kanske finns det hopp för ungdomen...

Nu väntar stora sängen i stora sviten. I morgon vårfest med "mitt" skivbolag Lionheart. Libanesisk buffé (måste jag äta innan?) och så kanske jag ska bugga med Sanna Nielsen...

Tony och Thomas

Jag säger inte vem som är vem, men en ledtråd är att jag skelar lite...

Igår styrde vi (så gott det gick) Kalmar lokala Shall we dance på restaurang Sandra. Runt 600 matgäster kunde se lokala kändisar dansa samba, chacha, rumba, jive och wienervals snofsigt uppklädda till tänderna. Ett bra arrangemang där jag fick såväl manuskort som hållpunkter för hela kvällen. Bara att öppna munnen och prata alltså...

...och det blev en väldigt kul kväll. Jag var programledare och Tony Irving juryns ordförande. Vi trivs bra med att jävlas med varandra och jag har bjudit in honom som gäst i höstens Dansbandskamp så han får lyssna på lite riktig musik och dansa sådan dans att höfter och rumpa garanterat är stilla (hyfsat i alla fall). Sen blev det några öl inne på resturangägarens kontor där vi också löste alla världsproblem i allmänhet och dansbandsvärldsproblemen i synnerhet. Det kändes bra!

Ska man bli fin... I mitt fall tog det länge länge och många puderdosor att bli något brunare...

Reporter utan block och penna!

Arrangören för Täfteå Loge Signar Nordin, fotografen Lennart Jönsson och jag. Fotade av Västerbottens Folkblad.

Min reporterarbetsdag startade med flyg till Umeå och incheckning på Scandic Plaza. Fint rum men som vanligt var kuddarna gjorda för de med höga nackar. Jag förstår inte varför hotell inte kan ha tunna tunna babykuddar, åtminstone jag behöver bara ett hörn av en tunn kudde...

På programmet stod reportage för danstidningen Får Jag Lov på Täfteå Loge utanför Umeå som öppnade för säsongen. 800 glada dansgäster dansade (varav rätt många groggade i sina husvagnar). Något anteckningsblock hade jag givetvis inte släpat med med mig de 150 milen utan lösningen fanns i receptionen där några lösa blad tillsammans med usel penna (också den från receptionen) fick duga.

Jag har faktiskt en penna, den är glänsande grön och sitter ihop med min kalender. Tappar jag pennan tappar jag också mitt liv och identitet. Därför lämnade den aldrig hotellrummet (pennan alltså, inte identiteten...)!

Drifters stod på scenen och arrangören Signar sprang runt och ordnade säkringarna (som givetvis gick när den 78:e damen pluggade i hårfönen i sin husvagn), kaffet, smörgåstårtan och lotterna. För några kronor kunde man nämligen köpa en lott med kramdjur, Ahlgrens bilar och annat stod på spel.

Efter att ha dansat några danser, intervjuat och sprungit bakom fotografen Lennart blev också jag intervjuad av "Dans-Kurt" och titulerad Dansorakel. Det känns bra! http://svtplay.se/v/1543125/logdans_premiar_i_taftea_del_2

Efter två groggar i Signars husvagn (vodka och Fanta) ihop med smörgåstårta från Dahlgrens konditori i Åbyn blev det hemfärd. På hotellet var det knappt jag kom in eftersom det var 18-årsdisco med hög ljudvolym...inget för oss som passerat 35.

Nu återstår det stora problemet. Att tyda mina anteckningar... Misstag har gjorts förr. Misstag som lett till nya namn för livet. Också då jobbade jag för tidningen Får Jag Lov. En kväll på Mälarsalen i Stockholm skulle jag i pausen intervjua Micke Ahlgrens nya medlem Jörgen. Givetvis hade jag även då glömt anteckningsblock utan skrev ner Jörgens nya namn på kvittot ihop med lite uppgifter.

En vecka senare skulle jag skriva notisen och hade stora problem att tyda vad det stod. Inte heller reflekterade jag över ovanligheten (heter det så) i att någon i mitt tycke hetter Ohmers i efternamn. Således hette Micke Ahlgrens nya keyboardist Jörgen Ohmers.

Detta har lett till att han nu alltid kallas för Ohmers, trots att han envist hävdar sitt rätta efternamn - Olsson!

På vernissage hos farbror Lump!

Ikväll plockade vi fram allt gott som funnits i min bil de senaste två åren. Bilen har stått stilla och hjulen vuxit ihop med gräset. Men sakerna fanns där och nu ska allt återanvändas...

Min sambo kallar mig numera för farbror Lump och hon undrar hur jag egentligen haft det i bilen. Och ändå släpade jag inte upp alla 8 kassar med tomburkar som samlats där. De fick den nya ägaren glatt överta. Flera kronor som jag bara skänkte bort...

Jag vet inte vad blev gladast av, kanske var det kassetten med "Kjell-Eriks lättblandade godbitar", eller den fina ljusblåa strandväskan, eller rentav en affisch med "Swedish dancebands orchestra from the seventies". Nja, bäst av allt var nog det dokument med middagstips jag gjorde 2006. Bland alla rätter fanns också "kycklingkolioks" och vad det är har jag fortfarande ingen aning om, men visst verkar det spännande. Nu ska jag hitta glödlampor till ljusstakarna...

Ett jättefint orkesterkort på Wizex intill kattlådan med kattsand. Bra att ha ifall katten bestämmer sig för att göra sina behov inne. Minns i sammanhanget min egen katt Miss Streaplers som kissade inne hela tiden, kanske var den understimulerad, kanske hade den problem med inkontinens. En timme före katthimlen togs den dock omhand av en god vän och lever nu ett fint uteliv med ny och skyddad identitet. Långt från dansband och kattsand...

Ett stycke Stefan Borsch, en aning Thorleifs, smaksätt med Simons och sist några kvitton från Preem. Då får du en härligt smakrik och kryddig dansbandswok.

En jättefin strandväska om jag nånsin måste gå på stranden. I andra handen en slags ljusstake som följt mig genom sammanlagt tio lägenheter. Nu är den i sin elfte! Tänk vad den kan berätta...
Mitt i allt hittade jag ett helt nytt och oanvänt fondueset som här lyses upp av ljusstakarna.

Jag visste att den var någonstans! Äntligen hittade jag min bil-lott. Oj då, den gick visst ut 2006.

Ett fint förkläde med döskallar på och ett använt våffeljärn. Tänk vad jag nu kan mysa i köket!

Med den här affischen blev jag sittande i timmar. Så många fina farbröder. Så fint papper, glansigt på något sätt. Och på engelska. Nästan större än livet...

Men bäst är nog den lapp jag gjorde 2006 och som jag haft i bilen sedan dess. Hela tiden redo att nyttja woken, våffeljärnet, förklädet och fint dekorerat med ljusstakar. Många fina middagstips som du nu får ta del av! PS: jag ska snart köpa en ny bil, också det en kombi...