Oj så spännande...

...det blev i lördags på Dansbandskampen. Alla band var ruggigt bra och gav verkligen järnet. Sannex som ju var mina favoriter höll dock inte hela vägen. Inte för att de var dåliga, utan för att tittarna hellre skickade trötta Torgny Melins vidare. Men det är samma fenomen som ifjol. Har man en gång börjat gilla ett band slutar man inte rösta på t ex Melins, bara för att något annat dyker upp istället. Så det är bara att gratulera gubbarna från Säffle till lyckat genomslag.

Hårdrockstema är ju för mig helt obegripligt. Gästkrönikören KG Bergström, den gamle skjutjärnsjournalisten, skriver på www.svt.se/dansbandskampen om det märkliga i att låta dansband inte spela just dansband. Han jämför det med en friidrottsstjärna som inför de avgörande finalerna måste kasta slägga... Han har rätt i tanken, om ni frågar mig.

Dagarna i Strängnäs blir ganska maffiga och kompakta. Vid lunch har vi möte och sen sitter vi och lyssnar hela eftermiddagen. Vi skriver våra manus och funderar. Jag skriver små lösa anteckningar här och var, som ibland fogas ihop till en helhet. Ibland kommer jag i direktsändningens hetta på vad jag ska säga, och ibland blir det improviserat. Känns ändå oftast som jag tar mig ur med hedern något så när i behåll.

Efter sändningen ska pressen ha sitt. Det betyder att kvällstidningarna frågar om och frågar om tills de får rätta svaret. Jag som vanligen kommer med snabba "one-liners" i tv blir Carl Bildt-bluddrig i intervjuer och svarar sällan rappt. Därför är jag sällan deras favoritintervjuobjekt.

22.30 glider jag ut i lokalen för att träffa mina vänner. Då vill jag i första hand inte dansa, utan umgås över ett glas vin.

Detta skriver jag för att jag tvingats börja nobba många som bjuder upp. Det är inte av oförskämdhet eller nypåkommen dryghet. Utan mest av trötthet. Jag har jobbat en hel dag och vill slappna av med kompisar, kanske ta en dans med de jag bjudit in till evenemanget. När jag väl ger mig ut på dansgolvet är risken (eller chansen beroende på hur man ser det) stor att jag aldrig kommer därifrån. Därför väljer jag att nästan konsekvent nobba. Men det kommer fler danser, jag lovar...