Boel i Bosnien

Min kompis Boel bor i en krigszon. Härifrån rapporterar Staffan Heimersson och Kjell-Albin Abrahamsson. Men krigszonen finns inte långt bort, utan i vårt fina land Sverige. Här har bokstavligt talat bomberna slagit ner. Men Boel trivs gott och i morgon ska hon ställa ut en solstol att mysa i medan bomberna faller och traktorerna skottar.

Hon är inte helt glad över boendesituationen, som tydligen ska vara så här i minst ett år till.

Till saken hör att de börjar borra och hamra (helt utan logisk ordning) kl 07.01 varje morgon. Detta görs bara för att jävlas med hyresgästerna. Och utanför fortsätter bomberna falla...

Så här bor de i Luleå. 150 meter bort syns Boel bära en tung tung kartong med gasmasker och övrigt krigsmateriel för att överleva en natt i härbärget...

Dagsljus har inte skådats på många år. Och det är förståeligt med den utsikten...

Pinsamt!

På kombinerad semester- och jobbtripp i Norrbotten kan jag inte låta bli att läsa diverse dansbloggar och nyheter. Det senaste smarta förslaget kommer från en orkester som jag av min godhet inte namnger. Det är faktiskt länge sedan jag läst något så korkat. Ett urklipp kommer här:
---
"Vi är många band som inte har råd att ha en stor buss med sängplatser, vi är många band som är ute och kör trötta på nätterna.
Vilka vill vara med att be... kräva... föreslå att Scandic inför ett rabattkort för orkestrar?
Vad kan det innebära?
Man får registrera ett konto för bandet (antal medlemmar)
Kortet blir orkesterbaserat, inte personligt
Ett förmånligt pris på dubbelrum, med poäng för antal övernattningar
Det skall ingå en nattamacka och valfri dryck innan man lägger sig
Hur låter det? Jag har skrivit till Scandic om denna idé men inte fått något svar."
---
Konstigt att de inte fått något svar...undrar varför. För att detta skämmer ut en hel bransch! Scandic borde också ordna extra billiga rum för frånskilda småbarnsföräldrar, helgjobbande plåtslagare, sent anlända dammsugeförsäljare och vilken yrkesgrupp som än anländer till Scandic Skall givetvis få en nattamacka och valfri dryck...

Min enda kommentar är: betala ert rum och var glad. Den dagen ni blir ett stort band är detta inget problem för er, tills dess rekommenderas bussen!

En dag i Stockholm...

...innebar några möten, många kaffekoppar och långsamt åkande i taxibil med taxametern stadigt tickande.

"Bara taxametern är på så spelar det inte nån roll om det är köer", sa chauffören glatt när det hade tickat 150 kronor efter ett par kilometer i snigelfart.

En sväng i tv-huset blev det också, för att bli sminkade för radiofoto. Konstig är världen, men tydligen behöver jag (mycket) puder.

Och bland puderdosor och läppglans hittade jag den - Claes Elfsbergs garderob. Jag vågade inte titta in, men det var stort ändå för lilla mig. En pojke från Boden som läst nyheter i Bodens närradio (såsom skolmatsedeln och friluftsdagstider). Nu kan jag dö. För jag har sett Claes Elfsbergs garderob...

Galghumor...

Jag är ju lite noggrann (vissa skulle säga hispig) för kläder i samband med publika framträdanden. Eftersom jag ofta står på en scen, eller på annat sätt exponeras för många människor tycker jag det är viktigt att se välklädd ut (som barn hade jag till exempel helst blå plyschfluga, vit skjorta och en rutig jägarhatt medan mina klasskompisar hade nåt så konstigt som jeans).

Däremot har jag lite svårt att välja och se färger, jag tycker till exempel det går utmärkt att matcha rosa med cerise och orange. Tack och lov för en sambo med färgseende.

Men hur göra när jag inte orkar prova fyra skjortor och 14 slipsar? Jo, en egen liten provdocka på insidan av garderobsdörren.

Och vips en uppklädd Thomas Deutgen, här kreationen för morgondagens pressfoto på SR inför Guldklaven!

Guldklaven 2009!

Aldrig förr har det varit så lätt - eller så svårt - att nominera band/musiker till Guldklaven. I år sitter jag med i juryn och det är förstås ett hedersvärt uppdrag.

Eftersom många bloggare/tyckare sitter inne med den rätta sanningen (obs ironi) tänkte jag här skriva några rader om hur åtminstone jag tänker inför nomineringar.

Själva grunden med Guldklaven är att uppmärksamma musiker som på ett eller annat sätt utmärkt sig eller bandet under året (från vår till vår). I vissa fall kanske spelstilen eller "lång och trogen tjänst" spela in, men grunden är ändå att det måste finnas en "hook", en aktualitet med en nominering. Så har det varit sedan Guldklaven startade och så måste det förbli. Annars, och här kommer en viktig synpunkt, förlorar priset sin tyngd och trovärdighet. Att ge branschinterna priser till personer som bara ett fåtal känner till, hur bra de än är, gör inte dansbandskulturen i stort någon tjänst. Snarare tvärtom. Ska priset uppmärksammas i media, hos publik utanför danskretsen så måste vi se brett. Men vi ska också "navelskåda" i måttlig mängd. För bredden ger prestige åt priset!

I år är det därför givet att banden från Dansbandskampen hamnar i fokus. SVT har satsat på ett program som gett miljonpublik och i förlängningen nya band som visat upp sig, fått många fans och spelningar. Självklart ska det avspeglas när vi i juryn nominerar. Annars vore vi korkade. Lika korkade vore vi om vi t ex inte tog hänsyn till Lasse Stefanz, som dominerar försäljningssiffrorna varje år (även i år) och som dessutom mottog en Grammis i början av året. Det går inte att ställa ett sådant band mot ett sk modernt band som visserligen har hängiven publik, men totalt sett ganska liten.

Däremot försöker vi i juryn ändå se till att hitta duktiga musiker och band över hela skalan, så både bredd och djup finns med - totalt sett.

Många undrar också varför kategorin Årets Blåsare är borta. Orsaken är tyvärr enkel; det finns för få. Alla nominerade i respektive kategori måste återigen ha en aktualitetsprägel samt kvalitetsprägel. I just kategorin Blåsare finns det inte så många som uppfyller båda kriterierna, åtminstone inte på sikt. Därför har vi valt att plocka bort den kategorin.

Att bo i Stockholm...

...är inget jag känner för. Det är roligt att vara där, men efter ett par dagar (i visst fall efter bara ett par timmar) längtar jag efter SAS-flyget hem till Blekinge.

Nu är dock en betydande del av min bekantskapskrets boende i denna stad och då kan ju nytta (möte med skivbolaget Lionheart samt tv-produktionsbolaget Baluba) förenas med nöje (middag med goda vännen Kim med familj). Men jag var nästan i skräck före vinet och toasten intogs...

Först tunnelbana många stationer. Att åka tunnelbana innebär att du måste titta rakt fram och inte se någon i ögonen. Annars är risken stor att du får en smäll. Plötsligt ska du kliva av och läsa skyltar jag tyvärr inte hann fota.

"Stå rätt, bre inte ut dig i rulltrappan", "håll ditt barn i hand", "bär din hund" osv. Typiskt härligt svenskt.

Sedan över ett klassiskt förortstorg där det ligger låga hus innehållande Systembolag, frisör (med herrklippning för 150 kr, momsar de överhuvudtaget?), kebab och pizzeria.

Och förstås ett jättejättehögt hus. Där bor Kim. Lite tveksamt att öppna porten (ska jag bli överfallen i trapphuset eller i hissen?).

Ännu mer tveksamt när hissen aldrig kom. Allt klarnade dock när den stora skyddsrumsdörren öppnades och en dam med 4 tvättpåsar muttrade att hissen är trasig så det är bara att gå.

Kim bor högst upp, 11 våningar att gå...men tydligen gör de så i Stockholm.

Väl uppe var allt glömt, underbar middag och trevligt sällskap. Och när vi skulle hem funkade hissen. Taxin stod utanför dörren och vi blev inte nerslagna...men ändå, skönt att landa hemma! Och då hade ändå en helg i herrgårdens tecken (http://www.ulvhall.se/) avnjutits. Inklusive 5-rätters, skumpa och jacuzzi...

Hem, hem, ljuva hem. Efter en helg i Stockholm är det skönt att få umgås med SAS och landa på rätt sida av Sverige...