Streaplers 50 år

Det var fullsatt framför stora scenen på Liseberg i Göteborg.

Ibland, ja rätt ofta, har jag ett väldigt bra jobb. Ett sådant jobb var för några dagar sedan på Lisebergs stora scen i Göteborg, då klassiska dansbandet Streaplers firade 50 år!
En kväll som också dokumenterades av SVT för sändning i höst, och av P4 Dans för sändning redan söndag 14 juni! En historisk kväll och det blev en otrolig stämning...

Att vara på storbildsskärm kan ju också ha ett (ego)värde...

Alla gamla sångare bjöd på deras största hits och det blev en minnesvärd kväll för alla, inte minst för publiken (runt 4 000 personer). Sen blev det efterfest och efterfesten-efterfest.

Göran Liljeblad lägger gitarren på hyllan efter 50 år. Det skålade vi på!

Dagen efter var något tyngre och inte lättade det med ett besök på Ullared... men till sist hamnade jag hemma igen.
Helgen fortsatte med konferencierjobb på Eringsboda Brunn (över 4 000 personer även där) och allsång för matgästerna (just det är nog inte min starka sida, men tack till Larz-Kristerz och Black Jack som hade mer koll på tonerna än jag). Innan en ny vecka tog sin början blev det ett dagsbesök i varma Köpenhamn och mat i vackra Nyhavn! Som sagt - ibland är jobbet bra!

Att vara eller inte vara i Vara...

Efter 5 timmar i SJs våld hamnade jag i Vara. Jag var inbjuden som hedersgäst på en ovanlig konsert; Bengt-Hennings och Flamingokvintetten på Vara konserthus. Först incheckning på Bjerstorps slott mitt ute på Varaslätten. En fet slottsbyggnad med en svit som var helt acceptabel... En stund senare kom receptionisten med öl och smörgås eftersom hon mycket riktigt antog att jag var hungrig (och lite törstig) efter timmarna med SJ.

- När vill du ha frukosten i morgon, undrade hon försynt och jag förstod snabbt att hon ska bära upp en bricka till mig. Jag som normalt inte äter mer än en Guldnougat (och det klockan 11.30) på morgonen fick snabbt hosta upp mig och beställa bacon, ägg och kaffe klockan 09.
Efter en rundtur i slottet drog jag mig tillbaka till sviten för att njuta av min stora smörgås.
Att ta sig från slottet till konserthuset var ingen match eftersom receptionisten plötsligt förvandlades till privatchaufför och körde in mig till stan. I bilen fick jag veta att de ska bygga Vara Horse Arena och då kommer hästmänniskor från hela världen till Vara.

På konserthuset (där jag förväntade mig en macka före konserten) bjöds vi till bords och i rask takt åts nässelsoppa (det var riktigt gott!), lammfilé och en stor dallrande dessert som inte var nyttig på något sätt. Vinet var fritt och sällskapet trevligt!

Konserten var förstås bra! Att sitta på absolut första parkett och höra Flamingo spela Lilla Ann och Bengt-Hennings köra saxlåtar är möjligen ovanligt, men väldigt bra. Fullsatt konsertsal och ett jäkla drag helt enkelt.
På slutet av kvällen kallades jag upp på scenen, fick en specialsydd guldväst av bandet och dessutom spela gitarr på avslutningslåten I was made for lovin you. Tack för att gitarren inte var inkopplad, annars hade Bengt-Hennings karriär slutat i det där konserthuset ikväll...

Därefter tillbaka till hotellet där det var - bal! 200 studenter i balklänning och frack dansade (ja just det Dansade) till bandet Step by step, som spelade Inget stoppar oss nu, Aj aj aj och andra hits. Ungdomarna förde sig bra och jag kände mig nästan stolt över att de inte kräktes på slottsmattan eller dansade disco till Wizex hitlåt Men så viskade en fågel. Kanske finns det hopp för ungdomen...

Nu väntar stora sängen i stora sviten. I morgon vårfest med "mitt" skivbolag Lionheart. Libanesisk buffé (måste jag äta innan?) och så kanske jag ska bugga med Sanna Nielsen...

Tony och Thomas

Jag säger inte vem som är vem, men en ledtråd är att jag skelar lite...

Igår styrde vi (så gott det gick) Kalmar lokala Shall we dance på restaurang Sandra. Runt 600 matgäster kunde se lokala kändisar dansa samba, chacha, rumba, jive och wienervals snofsigt uppklädda till tänderna. Ett bra arrangemang där jag fick såväl manuskort som hållpunkter för hela kvällen. Bara att öppna munnen och prata alltså...

...och det blev en väldigt kul kväll. Jag var programledare och Tony Irving juryns ordförande. Vi trivs bra med att jävlas med varandra och jag har bjudit in honom som gäst i höstens Dansbandskamp så han får lyssna på lite riktig musik och dansa sådan dans att höfter och rumpa garanterat är stilla (hyfsat i alla fall). Sen blev det några öl inne på resturangägarens kontor där vi också löste alla världsproblem i allmänhet och dansbandsvärldsproblemen i synnerhet. Det kändes bra!

Ska man bli fin... I mitt fall tog det länge länge och många puderdosor att bli något brunare...

Reporter utan block och penna!

Arrangören för Täfteå Loge Signar Nordin, fotografen Lennart Jönsson och jag. Fotade av Västerbottens Folkblad.

Min reporterarbetsdag startade med flyg till Umeå och incheckning på Scandic Plaza. Fint rum men som vanligt var kuddarna gjorda för de med höga nackar. Jag förstår inte varför hotell inte kan ha tunna tunna babykuddar, åtminstone jag behöver bara ett hörn av en tunn kudde...

På programmet stod reportage för danstidningen Får Jag Lov på Täfteå Loge utanför Umeå som öppnade för säsongen. 800 glada dansgäster dansade (varav rätt många groggade i sina husvagnar). Något anteckningsblock hade jag givetvis inte släpat med med mig de 150 milen utan lösningen fanns i receptionen där några lösa blad tillsammans med usel penna (också den från receptionen) fick duga.

Jag har faktiskt en penna, den är glänsande grön och sitter ihop med min kalender. Tappar jag pennan tappar jag också mitt liv och identitet. Därför lämnade den aldrig hotellrummet (pennan alltså, inte identiteten...)!

Drifters stod på scenen och arrangören Signar sprang runt och ordnade säkringarna (som givetvis gick när den 78:e damen pluggade i hårfönen i sin husvagn), kaffet, smörgåstårtan och lotterna. För några kronor kunde man nämligen köpa en lott med kramdjur, Ahlgrens bilar och annat stod på spel.

Efter att ha dansat några danser, intervjuat och sprungit bakom fotografen Lennart blev också jag intervjuad av "Dans-Kurt" och titulerad Dansorakel. Det känns bra! http://svtplay.se/v/1543125/logdans_premiar_i_taftea_del_2

Efter två groggar i Signars husvagn (vodka och Fanta) ihop med smörgåstårta från Dahlgrens konditori i Åbyn blev det hemfärd. På hotellet var det knappt jag kom in eftersom det var 18-årsdisco med hög ljudvolym...inget för oss som passerat 35.

Nu återstår det stora problemet. Att tyda mina anteckningar... Misstag har gjorts förr. Misstag som lett till nya namn för livet. Också då jobbade jag för tidningen Får Jag Lov. En kväll på Mälarsalen i Stockholm skulle jag i pausen intervjua Micke Ahlgrens nya medlem Jörgen. Givetvis hade jag även då glömt anteckningsblock utan skrev ner Jörgens nya namn på kvittot ihop med lite uppgifter.

En vecka senare skulle jag skriva notisen och hade stora problem att tyda vad det stod. Inte heller reflekterade jag över ovanligheten (heter det så) i att någon i mitt tycke hetter Ohmers i efternamn. Således hette Micke Ahlgrens nya keyboardist Jörgen Ohmers.

Detta har lett till att han nu alltid kallas för Ohmers, trots att han envist hävdar sitt rätta efternamn - Olsson!

På vernissage hos farbror Lump!

Ikväll plockade vi fram allt gott som funnits i min bil de senaste två åren. Bilen har stått stilla och hjulen vuxit ihop med gräset. Men sakerna fanns där och nu ska allt återanvändas...

Min sambo kallar mig numera för farbror Lump och hon undrar hur jag egentligen haft det i bilen. Och ändå släpade jag inte upp alla 8 kassar med tomburkar som samlats där. De fick den nya ägaren glatt överta. Flera kronor som jag bara skänkte bort...

Jag vet inte vad blev gladast av, kanske var det kassetten med "Kjell-Eriks lättblandade godbitar", eller den fina ljusblåa strandväskan, eller rentav en affisch med "Swedish dancebands orchestra from the seventies". Nja, bäst av allt var nog det dokument med middagstips jag gjorde 2006. Bland alla rätter fanns också "kycklingkolioks" och vad det är har jag fortfarande ingen aning om, men visst verkar det spännande. Nu ska jag hitta glödlampor till ljusstakarna...

Ett jättefint orkesterkort på Wizex intill kattlådan med kattsand. Bra att ha ifall katten bestämmer sig för att göra sina behov inne. Minns i sammanhanget min egen katt Miss Streaplers som kissade inne hela tiden, kanske var den understimulerad, kanske hade den problem med inkontinens. En timme före katthimlen togs den dock omhand av en god vän och lever nu ett fint uteliv med ny och skyddad identitet. Långt från dansband och kattsand...

Ett stycke Stefan Borsch, en aning Thorleifs, smaksätt med Simons och sist några kvitton från Preem. Då får du en härligt smakrik och kryddig dansbandswok.

En jättefin strandväska om jag nånsin måste gå på stranden. I andra handen en slags ljusstake som följt mig genom sammanlagt tio lägenheter. Nu är den i sin elfte! Tänk vad den kan berätta...
Mitt i allt hittade jag ett helt nytt och oanvänt fondueset som här lyses upp av ljusstakarna.

Jag visste att den var någonstans! Äntligen hittade jag min bil-lott. Oj då, den gick visst ut 2006.

Ett fint förkläde med döskallar på och ett använt våffeljärn. Tänk vad jag nu kan mysa i köket!

Med den här affischen blev jag sittande i timmar. Så många fina farbröder. Så fint papper, glansigt på något sätt. Och på engelska. Nästan större än livet...

Men bäst är nog den lapp jag gjorde 2006 och som jag haft i bilen sedan dess. Hela tiden redo att nyttja woken, våffeljärnet, förklädet och fint dekorerat med ljusstakar. Många fina middagstips som du nu får ta del av! PS: jag ska snart köpa en ny bil, också det en kombi...

Min bil och jag...

...vi har haft det dåligt de sista två åren. Inte så att vi hatat varandra. Snarare så att vi inte träffats. Jag bröt kontakten en vårdag, den sista lördagen i maj för snart 2 år sedan. På väg hem från nöjesstället Eringsboda Brunn i Blekinge tappade bilen fotfästet. Eller åtminstone bromsarna. Jag lämnade in den på verkstad och där har den stått sen dess. Tja, utanför verkstaden närmare bestämt. Där har farbror Ford Mondeo född 1997 stått. Och stått. Och stått. Överlevt höst, vinter, sommar, höst, vinter och vår.

Häromdagen kom samtalet från en man som erbjöd sig ta bilen och plocka den på reservdelar. Jag sa ja vilket var tur för dagen därpå kom ett rekommenderat brev (det betyder sällan tur) från Karlskrona kommun som skrev att de skrotar den och skickar räkning på 800 kronor.

Nåväl, en sen natt häromdagen åkte vi dit och tömde bilen (min sambo fick en ny bild av mig som någon slags lumpfarbror, läs uteliggare) och tog ett ömsint farväl. Vi har åkt många mil och tillsammans lyssnat på många kassetter (tack för allt Mr Music Dansband)...nu väntar nya öden som donator till andra Fordar som behöver hjälp. Och den hjälpen kommer från mig. Stort!

Jag kan väl erkänna att det fanns en och annan onödig sak i bilen. Men jag bodde ju nästan där...

Visst är det ändå fint hur natur och bil samverkar i synnergi. Här smälter gummi och gräs ihop.

Sorgligt att inte kunna spela kassetterna längre. I Annas bil finns tyvärr bara CD-spelare.

Men att hitta en nästan hel julljusstake är också lycka. För övrigt fanns det en likadan till!