Min bil och jag...

...vi har haft det dåligt de sista två åren. Inte så att vi hatat varandra. Snarare så att vi inte träffats. Jag bröt kontakten en vårdag, den sista lördagen i maj för snart 2 år sedan. På väg hem från nöjesstället Eringsboda Brunn i Blekinge tappade bilen fotfästet. Eller åtminstone bromsarna. Jag lämnade in den på verkstad och där har den stått sen dess. Tja, utanför verkstaden närmare bestämt. Där har farbror Ford Mondeo född 1997 stått. Och stått. Och stått. Överlevt höst, vinter, sommar, höst, vinter och vår.

Häromdagen kom samtalet från en man som erbjöd sig ta bilen och plocka den på reservdelar. Jag sa ja vilket var tur för dagen därpå kom ett rekommenderat brev (det betyder sällan tur) från Karlskrona kommun som skrev att de skrotar den och skickar räkning på 800 kronor.

Nåväl, en sen natt häromdagen åkte vi dit och tömde bilen (min sambo fick en ny bild av mig som någon slags lumpfarbror, läs uteliggare) och tog ett ömsint farväl. Vi har åkt många mil och tillsammans lyssnat på många kassetter (tack för allt Mr Music Dansband)...nu väntar nya öden som donator till andra Fordar som behöver hjälp. Och den hjälpen kommer från mig. Stort!

Jag kan väl erkänna att det fanns en och annan onödig sak i bilen. Men jag bodde ju nästan där...

Visst är det ändå fint hur natur och bil samverkar i synnergi. Här smälter gummi och gräs ihop.

Sorgligt att inte kunna spela kassetterna längre. I Annas bil finns tyvärr bara CD-spelare.

Men att hitta en nästan hel julljusstake är också lycka. För övrigt fanns det en likadan till!